Kompisar från förr
Precis som fredagen innan åkte jag längs E4:an upp mot Sundsvall. Leslie och jag flydde från flyttstöket för att isolera oss i stugan och få lite jobb gjort. Vi funderade på att låna en bil, men kom fram till att det nog inte fanns någon som var sugen på att låna ut en bil i en hel vecka. Buss fick det bli.
Landsvägsbussarna Sundsvall-Stockholm är alltid välfyllda och ganska spännande. Det har inte gått en resa utan att jag hamnat inom hörhåll för några tillfälligt återförenade vänner, klasskamrater eller grannar. Efter åratal spridda för vinden i Stockholm eller någon annan sydlig metropol hamnar de nu brevid varandra på fredagsbussen upp mot Hudik, Söderhamn eller Sundsvall.
Många är de bussresor då jag slagit ihop den medhavda boken och lutat mig tilbaka i bussätet för att lyssna till bussgrannarnas återseende. De har talat om gemensamma bekanta som gift sig, skilt sig, flyttat, bott kvar elller aldrig setts till sedan studenten. Gömd bakom en ointresserad blick har jag kunnat lyssna till de mest skilda livsöden, inte alltid speciella men oftast spännande i sin vardaglighet.
Två slagverkare hade inte setts sedan kursen i polyrytmik. Den ene tog sig fram som studio- och turnétrummis. Den andre jobbade i radioaffär och på viktväktarna, trummor spelade han bara ibland. I tre och en halv timme pratade de gamla minnen, endast avbrutet av ingående analyser av trumspelet i musiken på P4.
Kvinnan som blivit Matfors trogen under alla år konstaterade inför sin till Stockholm utflyttade före detta klasskompis att det är lättare för henne att träffa stockholmsmatforsarna när de någon gång är i Matfors än för honom att träffa dem i Stockholm. Folk i Stockholm verkar ju aldrig komma över till varann fastän de bor nästgårds.
Jag har med spänning sett fram emot den resa då det blir min tur att hamna brevid en gammal bekant. Kanske blir det en god vän från gymnasiet som jag saknat att träffa, eller kanske någon från mitt gamla dagis - det vore väl ett sammanträffande om vi skulle hamna brevid varandra?
Så blev det inte denna gång. Jag hamnade brevid en man, i ljusbrun skinnjacka, som drack rikliga mängder mineralvatten och hade upprörda telefonsamtal på ryska i mobiltelefon. När han inte talade i telefon så tittade han på filmen - och jag läste i min bok. Det norrländska mörkret susade förbi utanför medanjag åt mig igenom en halv påse kanelklipp mellan Gävle och Söderhamn.
Men så plötsligt hände det! Strax norr om Söderhamn frågade biljettkontrollanten kvinnan i stolen framför mig vad hon hette! Charlotta Ekman… det namnet, den rösten. Hur kunde jag glömma bort henne? Vi gick i samma klass på gymnasiet och hade under mattelektionerna, precis som nu, platserna framför och bakom varandra.
Nu satt hon tyvärr alldeles framför mig så jag kunde inte se hur hos ser ut nu för tiden. Hade hon ändrats mycket på de dryga tio år som gått sedan vi sågs senast? Jag kan inte riktigt komma ihåg hur hon såg ut för tio år sedan.
Slagen av nostalgisk eftertanke försökte jag dra mig till minnes några festliga episoder från gymnasiet som vi skulle kunna skratta åt tillsammans, men utan framgång (vi pratade knappt med varandra i skolan och ungicks definitivt inte då vi inte var där). För ett ögonblick lekte jag med tanken att jag varit hemligt och/eller olyckligt förälskad i henne, men dessa idéer slog jag snabbt ur hågen som orealistiskt lögnaktiga när jag istället kom att tänka på de få gånger vi faktiskt pratat med varandra.
Någon gång i trean (eller var det tvåan?) skaffade hon stadigt sällskap, kanske i tron att hon var sist med det i hela världen. Under mattelektionerna berättade hon för oss närsittande om de föräldrafria kvällarnas eskapader, inte helt olikt en katt som till sitt förbluffade husfolk släpar hem allehanda sargade jakttroféer, spinner och tror sig ha gjort något bra.
Det faktum att Leslie satt så lugn och oprovocerad i stolen brevid Lotta under hela resan tyder på att hon i åtminstone ett avseende förändrats under åres som gått sedan studenten.
Jag konstaterade att det inte fanns någon anledning att inte återgå till min bok, i väntan på avstigning i Sundsvall.