Snart är det dags
I helgen är det Uppsala Social Forum. Jag ska vara med och jobba fast jag inte riktigt vet hur jag hamnade där….
Egentligen skulle jag bara hjälpa till med hemsidan, men nu på något sätt skall jag jobba nästan hela helgen. Mystiskt.
Forumet i sig är inte särskilt mystiskt. Det är en massa föreningar som samlas under en helg och har föreläsningar, filmvisningar, debatter och annat. Gemensamma nämnaren är väl att de alla står för någon sorts förändring eller samhällskritik.
Jag tycker att idén är rätt bra. Folk med vettiga åsikter och ideer sitter alldeles för ofta hemma på kammaren (framför datorn) eller är bara tillsammans med folk de redan känner. I 99 fall av hundra kommer det något konstruktivt ur ett sådant möte som kommer att ske i helgen.
Det jag kan ha lite svårt för är den mysproggiga känslan som allt som oftast lägger sig som en klibbig linsstuvning över såna här evenemang. Man ska kramas och vara vänner och tycka snälla saker. Som om något skulle bli bättre av det. Den här mysproggigheten tror jag, utan att ha funderat närmare på saken, kommer sig av en lite förenklad bild av hur samhället fungerar.
På något sätt missar man att tänka sig att det finns vissa maktstrukturer i samhället och hur dessa fungerar. På något sätt tror man att världen blir bättre för att vi kramas mer och har plyshkläder etc (jag kanske hårddrar lite, men ibland är det på tok för proggigt). Problemet är att dessa proggaktiviteter faktiskt inte förändrar nånting.
Att kramas, käka linser eller ha plyshkläder befinner sig bara en liten bit från att exempelvis flytta till en ekologisk by och odla biodynamiskt. Jättebra i och för sig, men det förändrar ingenting i samhället. Det kommer fortfarande bara vara vissa socialgrupper som har tid, ork och pengar att köpa ett dyrt ekohus eller dyra kravgrönsaker eller vad det nu kan röra sig om. Maktstrukturerna i samhället ser fortfarande likadana ut. Det är knappast märkligt att (nästan) alla ur 68-generationen bekvämt slagit sig till ro och nu hävdar att “den som inte är konservativ när han är 40 har ingen hjärna”. Deras protester riktade sig inte heller mot strukturella problem och därför gjorde de i det långa loppet ingen skillnad. Eller så var siktet inställt på väpnad världsrevolution och efter att ha drivit en sådan kamp några år är det ju rätt lätt att bli cynisk.
Men det är väl lätt att sitta och säga att man ska försöka förändra strukturer istället för detaljer. Jag tror i alla fall att det går. Och jag är fullt övertygad om att man varken behöver plyshkläder eller linsgryta för att uppnå det.
04-05-8
Igår såg jag ett event som hade koppling till USF på torget i byn. Det var ett gäng cheerleaders som körde smått vitsiga och provokativa hejaramsor. De var väl vitsiga i och med det absurda att de just framfördes av cheerleaders. Efter varje ramsa så klappades det hej vilt bland ungdomarna runt om.
Spontant så infann sig en känsla av “klubben för inbördes beundran” då åhörarna uppenbarligen var var deras polare.
Detta är nåt som jag tycker mig se hos en del såna här grupper av världsförbättrare. Budskapet är det oftast inget fel på. Däremot så sprids aldrig idéerna så länge man vänder ryggen utåt. Om man ska öka i antal så tycker jag att man ska prata vanliga människors språk. Min morsa t ex skulle aldrig förstå det “smarta” eller det ironiska i att ett cheerleaders kör hejaramsor som handlar om hur kvinnor ska försvara sig mot våldtäktsmän.
Sidospår: Det kanske måhända är en bra idé att ta tillbaka det offentliga rummet från kapitalet (reclaim). Men jag har ingen lust att käka torrt pitabröd, dansa till anarko-house och låtsas tycka att det är coolt med syndikalistiska låtsas-cirkus-artister som slukar eld och jonglerar med risbollar. Då går jag hellre på krogen, super mig full och orerar över Christoffer Fjellner.
04-05-8
Hear!