Om original och plagiat
Fabian Kastner, författare och litteraturkritiker, har skrivit en läsvärd text i Svd. Han har läst en bok om plagiat och lån i litteratur och för ett kul resonemang kring det.
Poängen med artikeln, som Kaster själv demonstrerat i sin egen roman “Oneirine”, är hur det går till att vara originell samtidigt som man använder samma språk som alla andra. Är det möjligt att skapa ur intet - utan inspiration eller influenser? Var drar man gränsen mellan inspiration och plagiat?
Blir ett verk kvalitativt sämre för att läsaren/lyssnaren/betraktaren kan spåra tillblivelsen bakåt? Blir Roxettes “Dressed For Success” bättre eller sämre för att vi vet att riffet i början av refrängen är en snabbvariant av riffet till “Louie Louie”?
För min del är det bara att hålla med Kastner i hans citat av Rupert Brooke, när denne med Voltaires ord konstaterar “Originalitet är bara att plagiera väldigt många”.