Att ge sig själv falska förhoppningar
Jag är i jobbsökartagen inför hösten. Jag är dock inte alltid så flitig som jag tycker att jag kanske borde vara, med tanke på att “inget jobb efter augusti” faktiskt betyder “nästan inga pengar efter augusti”. I går hände nåt som nog inte fått mig att söka fler jobb.
Ett av de få jobb jag sökt var hos Lärarförbundet. Det var ingen avancerad tjänst, mest nån sorts sekreterare verkar det som. Det krävdes typ datorvana och att man jobbat i arbetslag. Jag vet att alla människor inte anser sig ha datorvana, men är det samma sak med arbetslag? Är det någonstans man inte jobbar i grupp? Kanske är jag en okunnig typ, men innebär inte i stort sett allt jobb någon form av lagarbete?
I allafall, jag sökte det eftersom jag gärna vill jobba med skolan, men inte nödvändigtvis i skolan. Någon välavlönad chefstjänst lär väl knappast erbjudas mig, så varför inte börja några pinnhål längre ned? Jag får förmodligen gå ner lite i lön, men det kan väl vara ok.
I går ringde en dam från lärarförbundet och berättade att de gärna ville att jag skulle komma på intervju. I princip betyder det att jag fått jobbet - åtminstone reagerar den del av mig som brukar sätta sig och kolla efter jobb annonser på det viset.
För att göra mig ännu mer lat och självsäker så frågar hon oroligt om min nuvarande lön och berättar att hon är rädd att inte kunna matcha den. Att gå ner i lön var ju jag beredd på, men när jag berättat vad jag tjänar så pustar hon ut och säger att “ja, men det är ingen fara, då får du iallafall högre lön”.
Kanske säger det mer om lärarlöner än något annat, men sådana komentarer gör det ännu lite mer inbjudande att fantisera sig bort och tro att jobbet redan är mitt (förutom att tjänsten antagligen dessutom inbegriper utmärkta arbetstider och en mängd exotiska löneförmåner).
På onsdag ska jag dit och prata. Det är lite nervöst, jag har redan börjat fundera på vilka kläder jag borde ha på mig. För min egen skull är det kanske bäst om jag inte får jobbet. Det vore karaktärsdanande!